Den personliga katastrofen som gav mig livet tillbaka

Här kommer en halv bok om mitt 2023, som för övrigt var ett år jag gärna skulle köra en reset på och se om vi inte kunde rätta till några grejer i alla fall.

Texten är lång, och inte alls särskilt roande. Däremot är det skönt för mig att bara få ventilera ut den någonstans, och ni slipper fundera på vad jag haft för mig innan jag startade bloggen här.. i alla fall ett år tillbaka.

Ja... Då drar vi väl igång cirkusen då 😅

Början på slutet

Jag har under ett årtionde försökt få "vanliga arbetstider" (dagtid med start innan lunch alltså) att fungera. Har haft återkommande stora problem med försovningar, och ingen har hittat någon lösning, bara vissa saker som gör det lite bättre ibland, eller att min försovning inte påverkar jobbet lika mycket. 

Jag började gå in i en depression under våren 2023, redan innan den fullständiga katastrofen var ett faktum alltså. Jag kände igen symptomen på depressionstillstånd från vänner, familjemedlemmar, och inte minst mig själv (även om jag inte själv haft någon regelrätt "full blown" depressionsepisod tidigare). Jag testade först strategier som tidigare fungerat för att bryta mig loss och påbörja tillfriskning och läkning. 

Läget förvärras

Mitt i sommaren åker sambon iväg för att jobba, dels för att dra ner på våra levnadskostnader, men så klart för att öka våra inkomster också. Dessvärre hade hela hans grupp blivit snuvade på första 2 månadernas lön då deras närmaste chef undlåtit att göra pappersarbetet. Sen tog det ytterligare 3 månader innan löneutbetalningarna började komma fram och in som de skulle på kontot. Under tiden minskade våra levnadskostnader lite, men inkomsterna ökade inte och jag behövde fortfarande betala en del för honom. Sen började det kännas fruktansvärt ensamt och tungt att han inte var hemma, och också hade en del problem som gjorde honom nedstämd. 

Under sensommaren sökte jag mig till vården, flaggade signalerna jag sett och bad om hjälp snarast att även denna gång mota bort en begynnande depression. Jag blev placerad i kö för samtalsstöd, eftersom det inte var så akut när jag ändå fortfarande arbetade heltid och var hjälpsökande.

Under hösten började mina vardagar se ut så här:

1. Vaknar och inser att jag försovit mig.

2. Meddelar arbetsplatsen och skyndar dit, ber om ursäkt.

3. Tar på mig extra arbetsuppgifter för att kompensera försovningen, jobbar ofta obetald övertid.

4. Tar mig hem, rastar och matar hunden direkt. 

5. Somnar när jag sätter mig i soffan, om jag ens hinner så långt. Vissa dagar somnar jag när jag parkerat och stängt av bilen. Vissa dagar somnar jag på bänken i hallen när jag ska av med ytterkläderna.

( 5.5. Åt en skål havregrynsgröt. Ca 1 vardag i veckan, men oftast både lördag och söndag i alla fall. )

6. Börja om från början

Helgen var inte mycket bättre:

1. Vakna efter 10-17 tim sömn.

2. Rasta och mata hunden.

3. Somna om 6-7 tim.

4. Rasta hunden.

5. Micra gröt.

( 5.5 Kanske somna om 1-3 tim.)

6. Äta gröt, dricka vätskeersättning, försöka få i mig koffein och nikotin (koffeintabletter, kaffe och snus..).

7. Rasta och mata hunden.

8. Försöka se på någon serie eller film, somnar på soffan (... blev någon ens förvånad vid detta laget? Det blev varken jag eller sambon i alla fall) Sover ca 2-5 tim.

9. Rasta hunden.

10. Börja om. 

Sambon hade kommit hem om han kunnat när han märkte att jag inte mådde bra, men vi hade i detta läge inte råd att betala för själva resan, eller mat och boende under resan (vilket hans uppdragsgivare inte skulle stå för om kontraktet bröts i förtid). Jag ville inte göra honom mer orolig än nödvändigt och berättade inte riktigt hur illa det hunnit bli med mig. 

Jag försökte däremot ligga på vården om att jag bara mådde sämre och sämre (jag till och med överdrev då min dåvarande chef trodde det skulle hjälpa..), men hittade sällan tiden eller energin till att vara tillräckligt jobbig för att det skulle göra skillnad. Svaren jag hörde var att jag var i kö och inte prioriterades, tyvärr fanns inte tillräcklig personal. Under perioden AUG till NOV hade jag förlorat ca. 13 kg (20% av mina, från början, 65kg).

Notera: Detta var vad jag upplevde att jag fick för svar, jag tror att det kanske inte alltid var riktigt på den nivån. Men jag hade kommit ganska långt ner i depressionsspiralen.

STOPP

Jag blev sedan av med jobbet under DEC för att jag inte hade förmåga att ta mig dit i tid (så arbetsuppgifterna skötte jag utan anmärkning, men inte schemat..) Jag hade bara strävat, som alltid, efter att jobba heltid och vara en fungerande vuxen med fritidsaktiviteter och umgänge, och slet tills det ena efter det andra inte var fysiskt möjligt längre. Jag sov varannan natt vissa veckor för att jag inte vågade riskera att försova mig.

FULL KATASTROF ÄR FAKTUM

Men. Till slut hade jag alltså inget jobb, jag har aldrig tidigare stått ofrivilligt arbetslös [utan möjlighet att ens jobba extra inom förskolan där jag har utbildning och erfarenhet eftersom de inte ville anställa mig ens på timme så nära inpå att de avslutat min tjänst och privata har oftast inte samma massiva behov], samtidigt som det är min lön som betalar våra regelbundna räkningar. 

Det är nu DEC med alla storhelger och vad det innebär för möjligheterna att få sig ett nytt jobb, när man dessutom har ett dåligt avslut från sin tidigare arbetsplats. Jag hade tur och hade lön i DEC och slutlön i JAN. Av olika skäl hade vår hushållsbuffert behövts på olika poster, så den var näst intill obefintlig.

Jag hade aldrig tidigare kännt mig så misslyckad och oduglig tidigare. Det kändes ännu värre att det var planerat att sambon skulle komma hem på kortsemester lagom till jul så vi kunde ha ett fint firande, lite vinteraktiviteter, och inte minst få slappna av lite ihop. 

Inte ens en vecka innan han kommer hem måste jag tala om för honom att: 

1. Jag har blivit av med jobbet.

2. Lägenheten är ett lortigt bombnedslag för jag har inte haft energin att göra något alls hemma utöver att underhållsdiska lite.

3. Det är glapp till utbetalning från a-kassan pga karens.

4. Jag vet inte hur vi ska kunna köpa mat att äta under jul och nyår. 

"Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva" ... Ann Heberlein har skrivit en bok som har detta som svensk titel. Jag kom i kontakt med den första gången under mina universitetsstudier, och jag har ofta känt nästan så själv. Tidigare har det varit ungefär "Jag vill inte dö, jag bara är inte så jävla investerad i att leva ... så som livet ser ut nu i alla fall".

Men under hösten har jag verkligen känt att jag inte vill leva, inte det att att jag velat dö eller haft planer på att avsluta mitt liv. Jag bara hade helst sluppit leva från början om det ändå skulle bli såhär.

Julkänslan som INTE infann sig..

Våra respektive familjer skickade någon slant för julmat, vi tog oss igenom helgerna även om det var väldigt lågmält och nedstämt. Vi försökte ta oss i våra respektive kragar och gå ut på drinkar, försöka umgås lite med folk och få lite verklighetsflykt. Det var bara totalt slöseri på pengar, bortsett från att drinkarna smakade hemskt bra. Vi försökte kolla runt i våra respektive nätverk om det var någon som hade nån liten halvchans till nåt extra på timmar till mig så jag kunde få in något, men vi kammade noll.

När sambon åkte tillbaka för att jobba i mitten av JAN hade vi båda försökt ha en positiv "can do spirit", även om vi båda såg rakt igenom varandras misslyckade försök till poker face. Vi tror på "fake it 'til you make it" i det mesta. 

Min 180° flip

Jag hade börjat kolla på jobb på platsbanken och alla andra sidor jag kunde hitta redan i mellandagarna. Jag sökte det jag trodde jag kunde prestera allt från hjälpligt till ganska bra, eftersom jag inte såg det som sannolikt att jag skulle vara mest eftertraktad i min egen branch just nu. Jag hade koll på alla mailinkorgar och rekryteringsverktyg, bad de som lämnade återbud om skäl till varför jag inte var tillräckligt intressant så jag förstod bättre vad de kollar efter för olika tjänster.

Till slut lyckades jag få timanställning som personlig assistent där jag har möjlighet att jobba kväll och natt, något som vänt min tillvaro helt. Jag har nu börjat lyssna på min egen dygnsrytm, vilket har gjort underverk för energi, minskat humörsvängningar och nedstämdhet och dessutom mer balans mellan hur många timmar jag sover eller är vaken. Jag är allmänt gladare, och har fått tillbaka viljan att leva. Jag trivs med jobbet jag hittat och har fått väldigt snabb positiv feedback på utfört arbete, och jag känner mig uppskattad som både anställd och kollega.

Jag vet fortfarande inte helt vad jag ska bli när jag blir stor, men jag vet att jag mår ljusår bättre i en otrygg timanställning med i princip bara kvälls- och nattarbete, än vad jag gjort de senaste 5 åren när jag haft trygga kommunala tillsvidaretjänster på dagtid.

Mina två räddande änglar, bästa vänner ochför mig viktigaste varelser som lever

Hade jag inte haft hunden är jag inte helt säker på hur jag skulle genomlidit hösten. Det var den värsta höst jag någonsin haft. Hade sambon inte kommit hem när han gjorde hade jag nog inte kunnat se bortom mitt misslyckande och totala nederlag. Han har spelat större roll än han tror i vad jag gjort av min situation sen. Jag tror inte jag lyckats få honom att fullt förstå det, än i alla fall, fast jag talar om det för honom så ofta jag kan.

FORTSÄTTNING FÖLJER ...

(...kanske nästa år)

Tack till dig som läst allt detta dravel. Snyggt kämpat att ens våga ta sig an detta ... epos 🤣

Kommer försöka begränsa denna typ av inlägg ganska hårt 🙃

På återseende!